Det är aldrig såsom man tänkt sig

Idag har det konstaterats.

Mitt barn hava dött.

Detta gjorde sig tydligt för någon dag sedan då jag återvändit hem ifrån mitt jobb; att hon inte längre stod i sin kruka på balkongsbordet. Hon låg nu istället ner, eller snarare hängde, på ett sjukligt vis, fastän krukans position förblivit orörd. Min första tanke var den att blåsten böjt henne under dagen så att hon helt sonika fastnat i detta läge.

Jag hade fel, och det har jag idag måst förstått.
Rötterna är avslitna och hennes genomströmning har hejdats. Detta gör sig nu självklart eftersom bladen mist all sin bärförmåga. Sakta men säkert vittrar hon nu samman och jag lider av hennes slokande uppsyn som alltmer förvärrats för var gång jag blickar dit.
Jag kan inte förmå mig någonting mer än att lämna henne, torkandes, intill väggen. Det känns bättre då man kan lindra förlusten genom att gradvis vänja sig vid den.

- - -
Närsom död enträder
tappar materia sin essens
Däri den lilla krukan
finns Nu blott inget mer
än en skåra i mitt bröst
- - -

Jag minns den första dagen jag såg henne...
När jag anländit hem ifrån min förra Sverigevistelse bemöttes jag av denna näpna uppenbarelse. Ej högre än en tumnagel, stirrandes uppå mig i en kruka från balkongens mark.
Vår, vid detta tillfälle nyligen utflyttade rumskamrat och till mig kära vän Joel, hade omsorgsfullt planterat och efterlämnat denna gåva. I kärlekens tecken med två blad och en stjälk.

Av detta tillskott som familjen nu erhållit spred sig en ofattbar glädja i hemmet.

"Likt vårens första vind, smeka frusna vinterns kind".

Nu finns ej detta mer.

Denna tragiska förlust symboliserar någonting för mig ännu större; ett resultat av allt det jag förmått samt ej förmått under detta gångna år. Jag har i min blinda tro ansett att jag vårdat det mitt och de mina. Men ack, kanske har jag undgått att sörja för det jag lämnat i blåsten.

Närhelst man ämnar ta något för givet blir man varsle om oförsiktigheten.

Att bliwa öwfer i Tunwredet

Skamlöst förslag - Skamset fortfarande - Skallskada.

( Titeln; utanför sitt sammanhang. Måske bihang. )

I den totala slutsumman av rågvikten står vi oss själva bejakandes:
Ett scenario ur en verklighet, om än så orealistisk, fortsatt möjligen vår egen...


- "Det blev slett icke som vi ville."
- "Bland blickar av oro brukar vi oss själva till att gottgöra de synder vi låtit mögla."

Ledningen stämmer i samklang.

- "Ja!"
- "Vi ökar trycket utöver gränserna. Ej väsentligt, men de som står närmast klippkanten ämnas störta först."

Stundom hade starkvara inmundigats, oftast så tillvida att mansdjuren återkallat sina fördomars befogenheter. Hågkomsterna fick lägga dess frånvaro till därnäst, och vidare kunde man återgå till ovetskapen.

- "De bästa utav tillfällen skall man ej minnas, ty där har man redan sett allt."
- "Med bravur öppnade du din käft och förlöste dessa sanningens ord. Du är min vän i blindo, och jag skall dig hädanefter sörja!"

Kvinnolösa mannar, oavsett bland motkönade umgängen eller enkom tillsammans.

- "Hör, mina vördade mansvänner, till mina läppars utsagor!"
Och han talade:
- "Den ende som på riktigt kan uppleva Äcklan, är Han som upplevt Henne själv. Detta beskriver jag, i detta nu, med pappersbitar hängandes ifrån mina armhålor.

I berusningens anda och den enfaldiga villan träder en hittils osedd herre framåtstupa in i cirkeln, hållandes en flaska varpå man kan urskönja "Man".

- "Mina vänner!", säger han.
- "Man kan inte bara spraya på sig en fräschör."

Ledningen applåderar i samklang.

Hwi hvil eder låta kfvällens godtyckliga afvslut befästa sig i edra blickar - Ty där kommer Hon för all tid att förblifva.


[Hopplock och sammansvärjningar av erkännanden spritt bland papper och eter, fr.o.m. 2005 t.o.m. 2007]