Det är aldrig såsom man tänkt sig

Idag har det konstaterats.

Mitt barn hava dött.

Detta gjorde sig tydligt för någon dag sedan då jag återvändit hem ifrån mitt jobb; att hon inte längre stod i sin kruka på balkongsbordet. Hon låg nu istället ner, eller snarare hängde, på ett sjukligt vis, fastän krukans position förblivit orörd. Min första tanke var den att blåsten böjt henne under dagen så att hon helt sonika fastnat i detta läge.

Jag hade fel, och det har jag idag måst förstått.
Rötterna är avslitna och hennes genomströmning har hejdats. Detta gör sig nu självklart eftersom bladen mist all sin bärförmåga. Sakta men säkert vittrar hon nu samman och jag lider av hennes slokande uppsyn som alltmer förvärrats för var gång jag blickar dit.
Jag kan inte förmå mig någonting mer än att lämna henne, torkandes, intill väggen. Det känns bättre då man kan lindra förlusten genom att gradvis vänja sig vid den.

- - -
Närsom död enträder
tappar materia sin essens
Däri den lilla krukan
finns Nu blott inget mer
än en skåra i mitt bröst
- - -

Jag minns den första dagen jag såg henne...
När jag anländit hem ifrån min förra Sverigevistelse bemöttes jag av denna näpna uppenbarelse. Ej högre än en tumnagel, stirrandes uppå mig i en kruka från balkongens mark.
Vår, vid detta tillfälle nyligen utflyttade rumskamrat och till mig kära vän Joel, hade omsorgsfullt planterat och efterlämnat denna gåva. I kärlekens tecken med två blad och en stjälk.

Av detta tillskott som familjen nu erhållit spred sig en ofattbar glädja i hemmet.

"Likt vårens första vind, smeka frusna vinterns kind".

Nu finns ej detta mer.

Denna tragiska förlust symboliserar någonting för mig ännu större; ett resultat av allt det jag förmått samt ej förmått under detta gångna år. Jag har i min blinda tro ansett att jag vårdat det mitt och de mina. Men ack, kanske har jag undgått att sörja för det jag lämnat i blåsten.

Närhelst man ämnar ta något för givet blir man varsle om oförsiktigheten.