"Det ska va' gött å' leva!"

Vi känner inte varandra, du och jag. Men vi älskar.
Vi förstod våra synder, och tycker synd om oss själva.

Var stod du, när jag behövde dig som mest?
Jämmer och elände.

Jag frågar dig. Vem var du, du där på andra sidan spegeln?
Jag har sett dig förut.

Urgråten och förlåten. Låt oss hålla hand. På väg mot nya tider.

Måhända du kan ljuga för dig själv och för de andra runtomkring, men du kan aldrig ljuga för 'den som aldrig glömmer'.

Var dag går jag, som så mången annan, till en plats som inte finns, där vi låtsas att vi finns.
Men faktiskt, så gör vi något annat.

Som ur ett mörker skymtas något grått. Ett sorts grått, gråare än vanligt... grått.
Låt oss kalla detta "jobbet".

Jag skäms för det här. Försöker gömma mig i vinden och hoppas att samvetet inte ser mig.
Det gör det, dock.

Platsen har förslavat mig. Jag kanske börjar trivas.
Desto mer jag kämpar emot desto djupare faller jag in.

Det har konsumerat mitt sinne i utbyte mot ignorans.
Den trygga känslan när ingenting förändras.
Den där känslan man räds för att lämna.

Kanske har oviljan att veta nu blivit större än sanningen själv?

-------------

Vad tror ni? Skicka svar till redaktionen och tävla om ett svar.